vasabloggen

Jag sov över i Mora under lördagen och ställde klockan på 03.30 då jag gick upp och packade ihop sakerna jag skulle ha till loppet. Bussarna skulle ju gå mellan 04.00-04.30 och jag kom precis fram till bussen 04.30. Jag hörde även att det fortsatte gå bussar fram till 06.00 och det var inte någon särskild kö när jag kom dit. På bussen åt jag även min frukost, vilket bestod av 4 tunnbröd (med potatis som ingrediens) fyllda med en blandning av spenat och kokosfett och 2 tunnbröd med kaviar. De säregna ingridienserna hade min far sagt innehöll bra energi till sportsliga sammanhang och jag åt två spenatmackor kl 4.30, en kl 5.00, en kl 6.00, och två kaviarmackor kl 7.00. Bussresan tog väl cirka 2 timmar, kanske lite mer men jag var framme strax före 07.

---

---

Vid startplatsen var det liv, folk överallt, helikoptrar, bussar, bajamajor, och skidor i varje riktning man tittade. Jag hade med mig en väska som jag bland annat hade ombyteskläder i som jag lämnade i en stor lastbil i närheten av starten. Sedan begav jag mig till startfållorna. Först gick jag förbi Elitens fålla, och eftersom jag var i startgrupp 10 fick jag gå en bra bit innan jag kom fram. När jag var framme gick jag igenom en port som läste av mitt chip som jag fäst på höger vrist som läste av att jag hade kommit till starten. Inne i startgrupp 10 var det redan fullt av uppställda skidor som visade att den platsen var tagen. Jag försökte naturligtvis hitta en ledig plats så långt fram som möjligt och jag hittade efter ett tag en plats relativt långt fram, jag hade kanske 20 personer rakt framför mig innan avskiljaren. Vädret var helt perfekt, det skulle bli sol hela dagen och vid starten var det 14 minusgrader med hårda, fina spår. Medan vi väntade var det lite uppvärmning med några från friskis och svettis och jag kände mig riktigt taggad.

Sedan gick starten. Vi började åka framåt lite smått i ett lungt tempo och efter cirka en kilometer såg jag tusentals prickar i olika färger röra sig sakta upp i en backe jag inte lagt märke till först. Synen var enastående och helt galet. Bara tanken att jag hade hela den där floden av skidåkare framför mig kändes lite trist och ett seedningslopp som fått mig längre fram skulle kännts bra. Hursomhelst var det inga sura miner i spåret. Folk var på glatt humör och jag pratade med flera olika, tyskar, skandinaver och italienare eftersom det stod helt still i ledet. Jag såg att det fanns en alternativ backe till höger som såg brant ut. Där saxade flera personer upp i hopp om att komma före andra. Jag befann mig mitt i tåget och eftersom det var ganska dåligt utrymme mellan alla var det svårt att röra sig åt något håll alls. Jag bestämde mig ändå för att jag skulle satsa på att åka den branta alternativa vägen upp till höger och gick, bokstavligen talat över alla andras skidor för att ta mig dit. Visst, de flesta var inte särkilt glada över det men vad gör man inte för att komma förbi ett par hundra personer. När jag kommit fram till den branta backen blev jag otroligt nöjd, min fästvalla funkade hur bra som helst, fästet var otroligt bra, jag behövde knappt saxa utan kunde "springa" upp med skidorna. Väl uppe efter den backen blev det stopp igen och det gick otroligt segt upp för backarna pga kö. Det var stavar och skidor överallt, man kunde knappt röra sig utan att få kontakt med någon annan och en person med klaustrofobi hade inte klarat av situationen. Jag kollade på klockan vid slutet av kön och det hade gått över en timme att åka 5 kilometer. Där någonstans släppte det och man kunde öka takten i spåren. Trots ett flertal uttalanden i högtalarna vid starten om att de två spåren längst till vänster endast var omkörningsspår hindrade detta inte folk från att åka där och hindra farten för de bakom som vill köra om. Detta inträffade speciellt mycket här fram till Smågan, som inte gick särskilt snabbt eftersom det fortfarande var mycket folk i spåren. Tiden fram till Smågan var 1 timme och 45 minuter, med en medelhastighet på 6 km/h på distansen 11 km.

---

Plats 11579. Smågan till Mångsbodarna, 79 kilometer kvar

Efter 11 km skidåkning och tiden 1 timme och 45 minuter kom jag fram till dryckeskontrollen Smågan. Ända fram hit hade jag en medelhastighet på 6 km/h. Det jag gladde mig av att komma dit var att det var så många som stannade för att dricka eller vila. Jag var fullt mentalt inriktad på att åka vidare och åkte bredvid de andra längst bak i depån, som jag skrivit ner att jag skulle gjort sedan innan, tog ett glas vatten och åkte snabbt vidare för att komma ner i så många placeringar som möjligt. Efter att jag lämnade kontrollen såg jag att det fanns bättre med utrymme i spåren, fortfarande mycket folk men glesare än tidigare. Här ökade jag farten markant och låg ständigt i det vänstraste spåret för att köra om så många som möjligt. I mina tidigare förberedelser hade jag skrivit ner att det första 3 milen skulle jag ta det väldigt lungt och inte köra slut på energin. Dock var den förberedelsen inget som jag tog till mig av. Jag kände att jag hade hur mycket energi som helst, jag var inte ens svettig och ett bra flås och jag kände att jag skulle kunna åka hur långt som helst. Som sagt åkte jag ständigt förbi folk och när jag låg i vänsterfilen var jag alltid i någons rygg ett litet tag tills jag körde om dom antingen via en lucka i en fil till höger eller att jag ropade att de skulle byta fil. När jag hade fritt utrymme framåt i de vänstra spåret ökade jag farten tills jag låg i nästa persons rygg och så vidare. Jag väntade alltid en liten stund bakom personen innan jag körde om som ett sätt att vila upp mig. Denna strategi funkade alldeles utmärkt och detta gjorde jag i princip hela tiden. Åkningen över myrarna gick helt klart undan och de 13 kilometer fram till Mångsbodarna rann iväg med hast. När jag kom fram till Mångsbodarna var stod klockan på 2 timmar och 45 minuter och min medelhastighet mellan Smågan och Mångsbodarna var 13.11 km/h. Under tiden mellan Smågan och Mångsbodarna hade jag kört om 652 personer.

När jag kom fram till Mångsbodarna var det åter igen kö, som jag gjort tidigare åkte jag förbi massan som skulle fylla på vätska och ställde mig längst bak i depån. Här serverades också den "berömda" blåbärssoppan som jag tog ett glas av. Den var inte så värst speciell och jag tog även ett glas vatten. Stoppet jag gjorde här var ytterst kortvarigt och på en minut var jag ute i spåret igen. Jag tyckte helt enkelt inte att jag behövde vila, och jag hade förvånadsvärt mycket energi, tack till all mat jag stoppat i mig i dagarna, och jag kände mig stark. Biten mellan Mångsbodarna och Risberg var jag redan förvarnad om. Enligt beskrivningen skulle denna bit vara lättåkt och sedan skulle långa backar komma, och om man hade tagit ut sig för mycket här skulle man ha svårt att orka upp i backarna till Risberg. Med detta i bakhuvudet åkte jag först lite försiktigt, men efter ett tag kunde jag helt enkelt inte åka långsamt. Det kändes som att en spak i huvudet gjorde att jag inte kunde åka långsammare än den hastighet jag var kapabel till att åka. Jag låg som sagt ständigt i omkörningsfilen och körde om folk mellan spåren när det behövdes. Eftersom jag inte drack så mycket som jag borde i kontrollerna drack jag av flaskan jag hade med mig. Den var redan blandad med Vitago Electrolyte och den drack jag i nerförbackarna så jag inte behövde stanna. När till slut backarna kom hindrade dom inte farten, tvärtom fick jag användning för musklerna i benen som inte ansträngts särskilt mycket då jag i princip stakat hela vägen fram hit. I benen var jag ytterst pigg och jag "sprang" upp för backarna medans de flesta andra saxade i långsamma tempon. Och det var faktiskt skönt att växla mellan musklerna så att min överkropp fick "vila" lite medans jag sprang upp i backarna. Tillslut kom jag fram till Risberg och tiden hit var 3 timmar och 37 minuter och min medelhastighet mellan Mångsbodarna och Risberg var 12.28 km/h. Även denna sträcka hade jag kört om en hel del, totalt hade jag kört om 538 personer.

I Resberg drack jag tre snabba glas med vatten och buljong för att sedan köra vidare mot Evertsberg. Denna bit gick även väldigt bra. Jag hade ingen värk i muskler men dock kände jag att magen inte riktigt var på topp. Jag åkte vidare, de 12 kilometerna fram till Evertsberg var inte så speciella, terrängen var ganska flack och det gick nästan lika fort som tidigare. Eftersom det fortfarande var folk som hela tiden åkte långsamt i omkörningsfilen var det jobbigt att byta spår, sedan hittade jag en man som skrek högt och argt åt alla som låg framför så de snabbt bytte spår samtidigt som han själv höll bra tempo, jag tyckte det var ytterst smidigt att han skrek bort alla så jag låg bakom honom en bra bit framöver, så slapp jag köra om i ett annat spår och skrika själv. Här kördes det om folk, totalt hade jag kört om 637 personer mellan Risberg och Evertsberg där medelhastigheten var 11.35 km/h. Tiden till Evertsberg var 4 timmar och 44 minuter.

---

Plats 9752. Evertsberg till Oxberg, 43 kilometer kvar

Inne i kontrollen vid Oxberg var det fullt av liv, mycket människor vid sidorna av spåren som tittade på och här stannade jag för att fylla på min flaska med Vitargo Electrolyte. Flaskan rymmde 75 cl och hade tagit slut till Evertsberg. Men jag hade med mig en extra påse Vitargo som jag hällde ner i den tomma flaskan och bad dryckesgivarna fylla den med vatten. Det tog några minuter med sedan var jag på fötter igen och åkte iväg. Denna bit var otroligt skön, 7 kilometer nedförsbacke där jag hämtade krafter och njöt av gravitationslagen. Dock märkte jag att folk gled snabbare än jag, så för att folk bakom inte skulle köra på mig fick jag staka lite även här i nedförsbackarna. Detta berodde såklart på att jag vallade mina glidytor utan flour. Sista kilometerna till Oxberg började jag dock känna att det började värka i armarna, främst ovanför armbågarna och jag trodde först att det var i triceps värken satt. Fram till Oxberg hängde jag fortfarande på den skrikande mannen och han var verkligen till min fördel. Jag hade märkt att det är lättare att jaga än att ligga framme först, alltså trivdes jag med att ligga bakom någon och sedan accelerera upp till nästa person. Det visade sig också i antalet omkörningar, mellan Evertsberg och Oxberg hade jag totalt kört om 567 personer och min medelhastighet där imellan var 12.45 km/h. Tiden till Oxberg var 5 timmar och 55 minuter.

---

Plats 9185. Oxberg till Hökberg, 28 kilometer kvar

Nu började det göra ont. Sträckan mellan Oxberg och Hökberg var hyfsat flackt och innebar stakning. Dock kom värken och för varje stavtag jag tog gjorde det ondare och ondare i armbågarna. Jag försökte trycka tillbaka smärtan och fortsätta ändå men tillslut gjorde det så ont att jag inte kunde staka alls. Besviken över detta, bytte jag teknik och fick använda mig av diagonalåkning. Även detta gjorde ont i armbågarna fast inte lika mycket. Efter ett tag var jag här otroligt sliten. Jag hade dryckit upp min Vitargo, ätit energibars och gele men kände inte att jag kunde få energi från något håll. Jag märkte att mitt tempo gick ner avsevärt och efter ett tag började även ljumskarna att värka rejält. Nu var det inte samma fröjd som tidigare, i spåren runt omkring var det allvar. Under 3 mil kvar till Mora som inte rann iväg lika snabbt dom gjort tidigare. När jag kom fram till Hökberg visste jag att medelhastigheten mellan Oxberg och Hökberg hade gått ner, nu låg den på 10.19 km/h och här imellan hade jag bara kört om 188 personer. Tiden till Hökberg var 6 timmar och 49 minuter.

Pinan fortsatte, mina armbågar bultade för fullt och även resten av kroppen började säga ifrån. När jag efter stånk och bök kom fram till Hökberg fick jag lov att stanna en kortare stund för att hämta krafterna lite. Efter en gele och ett par glas buljong drog jag mig ut igen! Här var det inte kul, jag led verkligen. Kilometer skyltarna ville aldrig ta slut och alla var för trötta för att byta spår. Eftersom att jag inte kunde staka som vanligt med böjda armar fick jag åka diagonal åkning men jag märkte att när jag stakade med raka armar kändes inte armbågarna av. Detta blev tekniken för återstående tid. Dock blev detta otroligt ansträngande men det gjorde ju iallafall inte ont. Här blev det inte lika många omkörningar som tidigare fast jag fick ändå upp farten lite med den "nya" sortens stakning jag använde mig av. Medelhastigheten mellan Hökberg och Eldris var 10.76 km/h och därimellan hade jag kört om 150 personer. Tiden till Eldris var 7 timmar och 46 minuter.

Efter att ha passerat Eldris som var den sista kontrollen kändes det lite bättre. Jag var endast 9 kilometer från Mora, målet jag har kämpat att komma till i 7 månaders tid! Jag var nu nära och den sista biten bjöd också på några nedförsbackar. Här trängdes mer folk än tidigare och för varje gång någon hejade på en fick man en snutta extra energi i kroppen. Hela kroppen värkte och jag märkte att jag ökade takten, kroppen var slut men den sista biten var det endast huvudet som pressade en framåt. Alla åkare jag åkte med och även jag själv var fullkomligt inriktad på en enda sak, att komma i mål. Kilometerskyltarna tickade ner från 9 till 3 kilometer. Jag såg sedan Moras kyrktorn, jag åkte under bron som jag sett eliten åka under strax innan upploppet på tv. Jag var inne i Mora, det kryllade av folk, ett väldans liv med alla dingel klockor och jubel. Härifrån när jag passerade 600 meter kvar mottagaren drog jag på. En obeskrivlig känsla var det att även fast hela kroppen är helt slut och gör ont, ökar man takten till max samtidigt som man är så otroligt glad över att komma i mål. Jag har sällan känt denna glädje och när jag kom in på upploppet var det nog en av mina lyckligaste stunder hitills. På upploppet stakade jag som en galning, jag körde otroligt fort in och helt plötsligt kom pappa, fullt springande med en krans rakt mot mig. Han försökte hänga av den på mig men jag hade för hög fart och han missade min hals tråkigt nog. När jag kom i mål kunde jag knappt andas, men jag hämtade andan efter ett tag. Sedan dröjde det inte länge förens pappa och mamma kom runt och gratulerade mig. Sista biten fram till Mora hade jag ökat takten en smula och nu var medelhastigheten 10.96 km/h men härimellan körde jag inte om lika många, endast 42 personer, dels för att de flesta ökade farten och dels för att jag var tvungen att stanna och kissa därimellan. Tiden det tog för mig att åka mellan Sälen och Mora var 8 timmar, 35 minuter och 5 sekunder. Medelhastigheten för hela loppet var 10.49 km/h